Min dag kommer se ut på ungefär följande sätt:

I måndags va jag på au-apirmöte och interjuv. Är mer taggad än någonsin nu :) Nu jobbar jag på min ansökan som jag tänkte skulle vara inne tills på måndag. Ska bara åka runt och låna lite barn som jag kan fotta mig själv med. Det är vid sånna här tillfällen det är lite jobbigt att ha sina syskonbarn 30 mil bort :/

Eller kanske inte men jag har i alla fall äntligen fått ett slutbetyg!

Va nervös som fasen innan jag åkte iväg och gjorde prövningen. Jag blir ALDRIG nervös inför ett prov annars. Inte ens inför uppkörningen va jag nervös. Kan ha varit för att jag försov mig och inte riktigt hann bli nervös men iaf. Kände på mig att jag inte skulle klara av provet Men nu har jag lärt mig att en gång för alla inte lita på min magkänsla för om jag inte klarade det här provet då är det läraren som inte kan något. Alla mina frågor kom och knappt någon av de jag inte kunde. Så hädan (tack Emma) efter så kommer jag aldrig tvivala på mig själv eller min storhet igen!

Har pluggat hela veckan efter jobbet för att jag har prövning i naturkunskap b imorgon. Igår var jag däremot väldigt trött efter att ha sovit 2,5h natten innan. Bestämde mig för att ta en tupplur och sen skulle Therese ringa och väcka mig en timma senare.

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar nu. Jag har x antal gånger funderat på att skita i USA helt och hållet, för att slippa lämna bort hundarna. Går dagen va den jobbigaste dagen än så länge. Anledningen var att jag va och lämnade Kila hos hennes nya familj. De är som sagt helt fantastiska och bor helt idyliskt. Men av egoistiska skäl har jag varit helt försörd.

Idag är det bättre däremot. Jag och Tuva har gått lång promenad och övat fotgående. Vi har busat massvis och så har jag klickat in henne helt och hållet nu. Så vi har börjat med att hon ska sätta tassen på en target. Hon är en helt makalös hund och lär sig sinnessjukt fort. På sammanlagt ca 20 minuter så har hon redan börjat satt tassen på targeten. Nu sitter hon brevid mig i soffan och bråkar. Hon är väl lite rastlös men hon får lära sig att det inte alltid händer grejer nu för tiden.

Med mitt lokalsinne såg hemresan ut på följande sätt: Askersund-Laxå-Kumla-Örebro. Vi pratade om i bilen hur det skulle vara omöjligt att åka fel från Laxå till Örebro, eftersom det är E20 som går via Laxå och igenom Örebro. Alltså följ vägen tills man kommer till Örebro. Men när det är Martina som är i farten så vet man aldrig vad som händer. Så vi körde på E20, jag trött och jävlig, avfarten mot Kumla kommer, jag var inte beredd på att vägen skulle dela sig och med min kärlek till höger så fortsätter jag naturligtvis till höger och kör upp mot Kumla.

Btw, igår jobbade jag med Matte :)

Det känns som att mitt hjärta går itu just nu. Hundarnas omplaceringar börjar bli verkliga nu. Det kom en barnfamilj (dom verkar helt fantastiska och hundarnas uppfödare rekommenderade dem starkt) som va intresserade av Tuva. Jag var helt iställt på att Tuva skulle omplaceras först och jag var helt okej med det. Tuva är väldigt krävande så det kändes nästan som en lättnad och jag såg fram emot min och Kilas ensamma tid. Men de kärade ner sig i Kila istället. Detta va jag inte beredd på. De skulle hem och tänka men som det lät så va de väldigt intresserade. De hade även ringt uppfödaren som ringde upp mig och sa att de kommer nog vilja pröva ta hem Kila i alla fall. De har en till tollare på 9 år som dom måste se att det funkar med. Jag tror Kila skulle stormtrivas och ha ett helt underbart liv med dom men min egoistiska sida vill skrika ut att det är min hund och ni får henne inte! Men jag vill till USA och vet att det här är den bästa lösningen för alla men ändå så känns det som att jag ska dö inombords... Kilas första dag hos oss. Badar i Säbylund. Bad! Kila & Tuva Vilse i skogen...

Jag har en hatkärlek till mitt lokalsinne. Det sätter mig i situationer de flesta lyckas undgå, vilket resulterar i sura grannar som får ta ut min tvätt ur toktumlaren då jag är vilse i skogen samt miljöförstörning och dyra bensin kostander. Fast det är ju lite roligt och spännande också.

Körde mamma och Peter till Arlanda idag. Ditresan gick smärtfritt. Hemfärden startade med att vi inte hittade ut från Arlanda. När vi väl kom ut på vägen så kändes det rätt att sattsa på vägen mot Uppsala och Sundvall då de andra alternativen var Cargo city och Norrtälje. Dessutom låg Uppsala åt höger och jag har märkt att jag har en liten förkärlek till höger.

Så Snow, bilen, tog oss mot Uppsala när jag kände att det kanske va lika bra att höra med pappa så jag är rätt ute. Det va jag ju inte men han sa åt mig att fortsätta mot Uppsala och svänga av mot Västerås/Enköping/Sala. Först missade jag avfarten så en usväng senare (inte på motorvägen) va vi på g igen. Vi såg en skylt mot Sala och följde den. Pappa ringde när vi va 1,5 mil från Sala för att medela oss att vi hade åkt för långt men att det även gick att ta den här vägen och sen följa skyltarna mot Västerås. Men sen kom en skylt som hette Enköping och det kändes ju bra liksom. Men inte då. Ännu en u-sväng var nödvändig efter att ha ringt och kollat med pappa. Vi kom tillslut fram till Västerås och därifrån hittade jag hem alldeles själv :D

Efter 1 timmes extra körning och 10 mil i soppapengar fattigare va vi äntligen framme i Örebro med en värkade rumpa och ett glatt humör. Det höll på att sjönka ett tag men inte då.

Så vill jag påstå att jag har lokalsinne? Njae, kanske inte men jag gillart... ibland.

Det är svårt att inte hata människor och framför allt män när man gör ett tio sidigt arbete om trafficking!