Min vackraste

Det känns som att mitt hjärta går itu just nu. Hundarnas omplaceringar börjar bli verkliga nu. Det kom en barnfamilj (dom verkar helt fantastiska och hundarnas uppfödare rekommenderade dem starkt) som va intresserade av Tuva. Jag var helt iställt på att Tuva skulle omplaceras först och jag var helt okej med det. Tuva är väldigt krävande så det kändes nästan som en lättnad och jag såg fram emot min och Kilas ensamma tid. Men de kärade ner sig i Kila istället. Detta va jag inte beredd på. De skulle hem och tänka men som det lät så va de väldigt intresserade. De hade även ringt uppfödaren som ringde upp mig och sa att de kommer nog vilja pröva ta hem Kila i alla fall. De har en till tollare på 9 år som dom måste se att det funkar med. Jag tror Kila skulle stormtrivas och ha ett helt underbart liv med dom men min egoistiska sida vill skrika ut att det är min hund och ni får henne inte! Men jag vill till USA och vet att det här är den bästa lösningen för alla men ändå så känns det som att jag ska dö inombords... Kilas första dag hos oss. Badar i Säbylund. Bad! Kila & Tuva Vilse i skogen...

fina martina jag förstår verkligen hur du tänker och känner, men jag lovar dig att när både två är utplacerade och det här har "lagt sig" så kommer du känna mer av en lättnad.

Du kommer slippa ha dåligt samvete när du har haft mycket att göra och inte hunnit aktiverat dom som du borde ha gjort. Du kommer slippa planera hela ditt liv runt hundarna, istället kommer du kunna se framåt mot USA och istället bli glad.



sen kommer du självklart alltid alltid sakna dom, men det hör till och det är ju inget konstigt med det.

men du får tänka "vilken tjänst jag gör dom, jag är världens bästa matte", istället för att tänka "nu är dom inte mina längre, en ny familj kommer sätta deras regler och blabla".

För du är faktiskt världens bästa hundägare som dels inser att du inte har tiden och orken att ha två krävande hundar (även om den ena är mindre krävande än den andra), och för att du väljer att göra det DU vill med ditt liv.



om du hade struntat i USA pga hundarna så hade du gått hela ditt liv och ångrat det, och då hade hundarna blivit orsaken till det, det hade inte blivit lika roligt med hund då.



KRAM !

Tår i ögat fick ja när ja läste de här och Amandas kommentar :)



Gillar bilden från när ni e vilse i skogen haha