Innan familjen och vännerna där hemma i Sverige tror att jag att jag är på väg att ta självmord eller något sånt, så är det nog bäst att jag skriver ett till inlägg, innan jag går och lägger mig.

Ja, jag är riktigt jävla olycklig här MEN efter en dusch, en promenad, en uppmundrande kommentar av Mikaela, ett väl behövligt samtal med Elin och en planerad dejt med Ellen, så känns allt mycket bättre. Och det kommer bli fan så mycket bättre i Richmond. Jag vet det! Jag känner det på mig!

Hoppet är återfunnet och jag kan skymta ljuset i tunneln!